Om backpacking

När jag säger att jag ska till Indien får jag frågan ”vad ska du göra där”. Jag skulle kunna svara att jag ska dricka chai, åka tåg och förhandla med wallahs; finna Taj Mahal, mig själv, Bollywood och allehanda Bombayska kvarter omnämnda i Shantaram. Jag ska fira Diwali på Varanasis trappor. Men jag säger ”jag ska resa”.

Det är alltså inte för att jobba, volontära, eller plugga som jag åker till Indien. Det brukar duga som svar. Men under den fåstaviga ytan förblir ”jag ska resa” ganska bristfälligt. Kvarstår gör hur, vad, och varför. Att ”resa” är en sak för mig och en sak för min farmor (och i det fallet är det nog bäst att hon är lyckligt ovetande om skillnaden).

Säger jag att jag ska resa med ryggsäck och ganska billigt och ganska länge har jag varit lite mer precis. Jag reser istället för att plugga eller jobba, och inte istället för att ligga och dega i trädgården i juli; sådant förpliktigar. Jag förväntas ”få ut” något särskilt av mitt resande, och för övrigt har jag osund dygnsrytm och otrevlig fothygien – jag är en backpacker.

Det finns mycket som backpackers ofta har gemensamt, till exempel den ovan nämnda fothygienen. Till exempel deras val av resmål. När jag bussade runt i Argentina hände det minst tre gånger att jag sprang ihop med en europé jag träffat någon vecka tidigare, femtio mil därifrån. Vi följer samma rutter; lagom exploaterat, lagom främmande, omnämnt i Lonely Planet. Detta innebär ofta: vi reser till före detta kolonier.

Backpacking är ett postkolonialt fenomen. Backpackers har en postkolonial syn på lokalbefolkningen. Det här är en postkolonial blogg. Här kan man läsa: det här är Indien.

Men man kan också läsa: det här är två söta svenskor som reser runt i Indien. De vill se ett annat sätt att leva. De kommer inte att förstå ett jota av vad som sägs eller görs – men de kommer åtminstone att bli lite förbryllade. Backpacking kanske befäster postkoloniala föreställningar om vad öst är och vad väst är – men med lite självironi kan backpackern åtminstone sparka liv i lite diskussion.

Så min slutsats blir: i egenskap av backpackers är jag och Malin postkolonialister, men vi är ganska snälla ändå. Och vi kommer ha sjukt roligt och trevligt AAAAAAA